onsdag 8 september 2010

När lillan kom till jorden

DAGEN FÖRE:


Tisdag den 31/8 var det dags för övertidskontroll. Två veckor efter beräknat datum hade passerat och landstinget är vänliga nog att erbjuda kontroll för att se att ungen mår bra.
.
Vid vår kontroll visade det sig att det knappt fanns något fostervatten kvar så vi rekommenderades att genast sätta igång förlossningen. Hu, sånt har man hört ska vara jobbigt...



















.
In på förlossningen men i ett "sätta-igång-rum". Jag fick en gel uppkörd i härligheten ca. kl. 13:00. Den gav ingen särskild effekt förutom att det pirrade jobbigt i benen. Om det vore så lätt att ha födslovärkar... Ligger här uppkopplad mot en ctg-apparat.
.

Dubbel dos erbjöds framåt kvällen och jag tackade gladeligen ja för att slippa vänta längre, kör i vind! Denna dos gav mig pinvärkar (värkar som inte ger nån effekt utan bara gör hiskeligt ont) och minskade livmoderhalstappen med någon centimeter men i övrigt kammade vi hem noll.... Sov 40 minuter under natten efter en morfindos. Under natten blir jag kontrollerad massor av gånger och man märker att hjärtljuden på Junis går ner vid varje värk och läkare kallas in då man befarar att man kanske måste akutsnitta... Dock bedömer läkaren de sjunkande hjärtljuden som icke farliga och vi pustar ut.















Onsdag 1/9

Jag är naturligtvis helt slut efter natten och har fortfarande såå ont. Jag har öppnat mig ca. 2 cm centimeter och man beslutar att försöka ta hål på hinnorna och därefter koppla på värkstimulerande dropp.
.

FÖRLOSSNINGEN BÖRJAR!
  • Klockan 10:00 får vi komma in på ett förlossningsrum och man tar hål på hinnorna. Flera gånger. Aj! Ajjj!! Inget vatten dyker upp så det är nog riktigt torrt där inne. Ingreppet får heller ingen effekt på värkarbetet.
  • Klockan 11:00 kopplar man på dropp. Ajj!! Blir bästa kompis med Fru Lustgas, mums!
  • Klockan 12:00 käkar jag lunch. Äcklig lunch bestående av den dödaste fisken jag har sett i mitt liv. Så grå, så grå och med rårivna morötter till och någon kleggig dillsås. Bläää! Men jag äter för förlossningar kan ju ta lång tid har jag hört.... Värkarna är fortfarande hanterbara och jag har paus mellan värkarna.
  • Klockan 12:00 avbryter jag lunchen för att det börjar göra ännu mer ont...













Värkpaus!










.

.

  • Klockan 13:00 är jag öppen 3 cm AAAAAAJ! Så frustrerande, tre centimeter är ju ingenting!
  • Klockan 14:00 är jag öppen 4 cm AAAAAAAJ! Hopplöshet, det här går alldeles för långsamt och värkarna rullar in utan paus.
  • Narkosläkaren kallas in och lägger epidural. Sticker in nålen en gång, kommer inte åt. Träffar rätt på andra försöket. Jag känner mig lättad över att veta att jag snart ska få vila under epiduralens barmhärtiga modersvingar..

.





Okej, jag bjuder på den här bilden. Det finns värre än så i arkiven....
  • .
  • Klockan 15:00 är jag öppen 5 cm AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ. SNITTA MIG JAG DÖÖÖÖR!!! Epiduralen ger INGEN effekt. Värkarna rullar in och jag har lustgasmasken hårt tryckt mot näsan. Konstant.
  • Klockan 15:45 vrålar jag under värkarna och känner mig som den mesigaste förstagångsfödeskan ever, vill såååå gärna krysta men barnmorskorna ber mig hålla emot. En läkare kommer in och kollar mig och säger förvånat "Men, nu är du ju öppen 10 centimeter!!?" Barnmorskan tror inte på läkaren utan vill dubbelkolla att det verkligen stämmer. Jo men visst! Jag plockar fram min raw power och klockan 16:21 har jag henne i vid mitt bröst. Min älskade dotter :-)


















Ansvarig läkare kom på besök på BB efteråt och undrade hur jag mådde och hoppades att jag inte blvit avskräckt av den snabba förlossningen. De hade sällan varit med om ett så snabbt öppningsarbete på en förstagångsföderska så det var ju skönt att veta att det inte bara var jag som var mesig som vrålade av smärta ett tag. De sista centrimetrarna gick onekligen rätt fort..... Och vad det gäller epiduralen så fick jag veta att den inte alls hann få någon verkan, därav det onda...
.
Junis var "liten för tiden" som det heter när hon kom ut 15 dagar efter beräknat datum med sina ynka 2885 gram. Vi fick därför inleda med att ge henne mjölkersättning var fjärde timme för att hon skulle lägga på sig mer hull. Eftersom hon heller inte haft något fostervatten på ett tag så var hon skruttig som en 100-årig dam i huden. Den hade helt enkelt torkat ut så nu håller hon på för fullt med att göra ett riktigt hudkostymbyte a' la Michael Jackson.
.
I ett kommande inlägg kommer jag att recensera BB på NÄL (håll i hatten) ...
'
Kramen! /Fru W

4 kommentarer:

Familjen Hägglund sa...

Åh, äntligen! =)
Vilket spännande förlossning, först supersegt och sen supersnabbt! Det är som att sammanfatta mina två förlossningar. SEEEGG igångsättning med Lisen med en hel dag i pinvärkar, men sen kalasbra förlossning. Med Oliver var det en bra början, men jag öppnade mig de sista 5 cm med på 1 tim. det gjorde OOONNNNTTT!!! hahaha, men men, ut kommer dom ju och det är så fantastiskt skönt att ligga där med en helt ny, liten liten skrutt! Verkligen bra jobbat Mickan! och Erik givetvis!

Anonym sa...

Rätt normal förlossning tycker jag...:) Fast nästa gång (för man glömmer faktiskt hur bedrövligt det är) kommer det vara helt annorlunda! Det är väl det enda jag lärt mig efter tre ungar.
Kul att läsa iaf!
Kram Lotta

Elina och co sa...

Oj, oj, oj vad duktig du har varit Mickan! Kul att läsa om er resa, och tack speciellt för horrorbilden.

Ps. Nu tycker jag att Junis verkar vara mogen för Norrland any day! Du må tro att ni blir omhändertagna.

PÖSS

Charlotte sa...

Tack för att du bjussade på story! Hu vilken utdragen förlossning. Kan trösta med att om det blir en 2:a så brukar det i regel gå lättare. Bra kämpat! Alla födelskor, framförallt förstföderskorna skulle ha medalj! Guld alltså...eller mithril(håller på att se Sagan om ringen där Gandalf nämnde att mithrilbrynjan är mer värd än hela Shire.)

Visst känner vi igen de där bilderna som tenderar att vara universella. Kanske är det de sexiga sjukhusrockarna, lustgasmasken, den allmänt utmattade looken, och den helt underbara "efterbilden" med bebisen i famnen och smärtan verkar veckor bort, som gör det. Alla förlossningar är, trots de gemensamma nämnarna, helt unika!

Måste bara säga att du matchade ctg:n snyggt med ditt linne ;)

Och sist men inte minst: GRATTIS på födelsedagen! Hoppas den firas med pompa och ståt!
Kramar Charlotte