Det händer att jag är avis på min make. Vi är så olika vad det gäller förhoppningar. Nu har vi ett hus på gång, Erik babblar och njuter och gör upp planer för fullt. Jag tänker genast "nej men tänkt om vi inte får det, för mycket förhoppningar som inte uppfylls ger ett hårt fall..." Kallas det pessimism eller realism? Är det bittra erfarenheter eller personlighet? Eriks inställning verkar i alla fall härligt befriande, ska försöka efterlikna lite under dagen...
..
Här är huset vi just nu drömmer om. Lagom sött och lagom att jobba på. Min händige kusin Mattias och hans inredningsproffsiga fru Sandra följde med och hjälpte oss igår när vi var på visningen (för andra gången). Sådana här stunder inser Erik och jag hur extremt opraktiska vi är. Vi hittar en lucka i gillestugan och när vi öppnar ser vi en liten ratt. Vi kliar oss i huvudet och tittar fundersamt på varandra och undrar lite om det är en bilratt att koppla till tv-spelet eller en modern elvisp eller liknande? "Ja, där sitter vattenmätaren säger Mattias" lite självklart sådär... Vi ser bara ytorna och lägger märke till att några tapeter behöver fräschas till. Mattias petar på grunden och kryper omkring och drar med fingret under en hylla i matkällaren "Hmm.. ja, lite fukt här ja..."
.
Shit, ibland är man lost och det är svårt att se att man är särskilt begåvad i sådana lägen. Tack Gud för att du gjorde oss människor så olika - och tack för vänner som täcker upp våra brister! (För visst njuter inte alla av att stå inför 30 ostyriga tonåringar och hålla låda i 80 minuter??)
...Kramar! Mickan
2 kommentarer:
Vilket fint hus! Ser ju supergulligt ut! KÖP, bara köp! Nåväl, jag tror ändå på det där med att "får vi det och det löser sig med allt på ett bra sätt, så är vi tänkta att ha det". Vi kan bara önska, sen utvisar tiden om det var det bästa möjliga. Gud vet om priserna sjunker med 20% inom ett halvår och ni hittar ett billigare och bättre hus bara runt knuten. Vad vet jag, men slappna av bara, får ni det så får ni det, annars var det inte meningen, då finns det nåt bättre. So, cheer up! Och det är inte fel att våga drömma, det håller hoppet vid liv.
Kram Charlotte
Åh så fint! Hoppas, hoppas, hoppas! Känns ungefär minst 10 år bort för vår del, men jag ä int bitter, utan gläds med er så kopiöst (som ni märker redan här har jag redan tagit ut segern i förskott och har alltså mer av Eriks drag och skulle behöva mer av Mickans, mina förväntningar ställer alltid till det för mig...)Dessutom behöver vi mycket plats när vi ska komma och hälsa på med alla ungar och våra krumma, krumma kroppar.
Kärlek E
Skicka en kommentar