Ketchup och sprit

Är ni helt ointresserade av mig och mitt liv kan ni sluta läsa nu.

.

Jag kan fastna i gamla minnen. Eller jag gör det varje dag. Eftersom jag har bott på så många ställen (är på min 10:e ort) så har jag såklart även träffat många människor. Jag har varit med om många, korta men intensiva möten som på ett eller annat sätt har berört, och det präglar nog min personlighet, exakt hur har jag inte satt fingret på.

.

Nu tänker jag intensivt på flaggstången utanför skolan i Marieholm där vi lekte "dunken". Hela byns barnaskara var engagerad och vi kunde hålla på i timmar. Jag gick årskurs 3-5 i världens mysigaste skola. Vår fröken hette Lena Andersson och hennes man hade gått bort plötsligt något år innan vi anlände till byn. Alla barnen tyckte synd om Lena och hennes son. Jag minns att hon älskade låten "Fågel blå" med Staffan Hellstrand. Hon sa att den påminde henne om hennes man. Vi trodde ganska snart att Lena hade en affär med gympaläraren Per, de dansade ju bugg i korridoren!

.

Vi var bara tre elever i min årskurs, det var jag, Lena och Andreas. Andreas hade knubbiga, korta fingrar och åkte motorcross. Han var kär i mig ett tag, så som man var på den tiden. Lena var en av mina bästa vänner. Hennes pappa hette Alf och var från Norge, mamma hette Pia och var värmländska. De pratade så lusigt minns jag. Lenas syster hette Jessica och varje gång Pia skulle uttala hennes namn lät det så roligt och annorlunda - "Jäässica!!".

.

Pappa Alf var oftast glad och brukade skoja med oss. Troligtvis hade Gnosjö-andan lockat dem till Småland, sånt som jag inte hade någon aning om som 10-åring. Jag kom ihåg att Lena sällan hade mat hemma, det fanns ofta smör, en flaska ketchup och en flaska sprit i kylen. Vi brukade koka spagetti efter skolan och kleta i lite smör för att få smak (när det inte fanns ketchup alltså). För att få fickpengar jobbade vi lite på en fabrik i byn där vi skruvade kabelskor och fick några öre styck. När vi var nöjda hade vi tjänat ihop mellan 10-20 kr och då tågade vi snabbt vidare till lanthandeln och köpte på oss godis som vi åt oss mätta på. Min mamma bjöd oss alltid på bullar och Lena var väldigt avundsjuk på att jag hade en så snäll mamma, Pia var lite barsk i tonen.

.

När jag var 11 flyttade vi vidare. Vi hann inte ens vara med på sluttävlingen i friiddrot som brukar hållas varje år mellan Marieholm och någon annan håla i närheten. Jag hade föregående år kammat hem guld i alla grenar och jag hörde sedan att Marieholm förlorade, typiskt. Min kompis Malin grät stora krokodiltårar när flyttlasset skulle gå. Själv förstod jag nog inte riktigt. Väl framme i Åmål, som var nästa anhalt, förstod jag att jag hade flyttat ifrån flaggstången, Lena, Malin och den lilla lanthandeln där vi brukade köpa nötcreme. Då gjorde det ont!

.

Det gjorde inte det minsta ont att flytta hit, förmodligen för att det var mitt val. Nu ska vi bo här för alltid, tror jag. Mina ungar ska slippa flytta, de får väl andra prövningar (och glädjeämnen för den delen) i livet kan jag tänka. Realistiskt.

Det är varmt ute och jag älskar det verkligen. Då tänker jag på "Doktors brygga" där jag och Elin Skörde badade mycket en sommar när.... ja ni förstår :) Nu räcker det för idag, på pränt i alla fall...
.
Kramar /MIckan