Tänk om.

Dagens andra handlar om det här som min kompis Hanna skriver om och som jag är svårt drabbad av. Jag vet inte hur åkomman ska benämnas kanske "tics-upptäckare" eller "tics-fobi" vore mer passande, alltså konsten att snabbt som busen upptäcka tics eller ovanor som andra människor har och sedan störa sig.

..

Det kan handla om allt från diskreta harklingar, kliande i hårbotten, små handrörelser över stolskarmen, lustiga ljud, avvikande ätstil, klämmande på knäskålar, upprepade ord, konstiga gester - listan kan göras lång! I början när jag träffade Erik lade jag märke till hur han vid invecklade diskussioner eller tankar alltid placerade sina pekfingrar vid ögonvråna och såg konfunderad ut. Till slut hörde jag inte vad han sa utan kunde bara titta på de där fingrarna.

..

Och nej, jag går inte omkring och tycker att alla mina vänner och familj är konstiga, hav icke bekymmer! Snarare handlar det om människor jag inte känner utan har i "mina yttre närområden" som en och en annan kollega eller så.

..

Och nej, jag går inte omkring och tycker att jag själv är perfekt, hav icke bekymmer! Snarare skulle jag vilja filma mig själv en hel dag och leta efter egna, ännu opptäckta tics. Och tänk om det är så att de som inte har tics eller ovanor på utsidan kanske istället har dem på insidan. Min "tics-fobi" kanske är mitt tics.

.
/Frun