fredag 26 november 2010

Ett liv. Ett enda liv.

Idag är det exakt ett år sedan jag trodde att vi aldrig skulle få bli biologiska föräldrar till vårt barn. Vi var på Sahlgrenska för en så kallad embryoåterföring. Vi gjorde vår andra provrörsbefruktning och trodde att vi med nya läkemedel och nya metoder skulle få mycket bättre resultat. Hoppfulla satte vi oss ned, mittemot läkaren i operationssalen. Han tittade på oss med sina snälla bruna ögon och sa: "Det blev ett embryo som överlevde".
.
Ett enda embryo. Tiden liksom stannade en stund och hjärtat började slå så hårt. Ett. En chans. Många blir gravida efter att ha fört in sitt 5:e, 8:e eller 10:e embryo och med vår statistik kändes en graviditet så oerhört långt borta. Jag tappade nästan tron på undret den dagen kan jag erkänna. Alla drömmar om en stor mage, drömmen att få se sig själv i en annan människa, drömmen om att se ett nytt liv födas. Gud kändes så långt borta...
.
Just när barnet ("embryot") skulle återföras spelades När löven faller på radion. "När löven faller av och kvar är vi. Ett litet frö får dö och bli till liv. När regnet faller ner utför min kind. Du torkar alla tårar med din vind. Då ser jag din kärlek mot mig. Då känner jag livet ifrån Dig." Jo jag grät där jag låg. Så tungt. Så overkligt. Gud hjälp oss!
..
Det gick någon dryg vecka sedan började jag blöda en aning. Fanns det något hopp kvar så rann det ut. Vi anmälde oss till adoptionskurs....Känslan av att det var nattsvart. Som vi längtade efter ett barn. Vårt barn. Någon att hålla om, vägleda och ge kärlek. Nu var det bara att ställa in sig på ännu mera väntan, en adoptionsprocess med allt vad det innebär och dessutom måste vi hantera vår sorg.
.
Jag tog ett graviditetstest i alla fall för det ska man ju göra enligt instruktioner från sjukhuset. Så att man får resultatet ännu hårdare till sig, som i svart på vitt. Vi fick se tecken på ett under den där fredagen (11/12) och jag grät så jag skakade. Två streck. Vi tog ett test till. Ett plus. Ett test till. Ett plus. Ett test till. Ett plus. Ett plus. Även om man vände testet upp och ned och kisade så var det ändå ett plus. Det var sant. Det där enda livet.
.
Hon ligger bredvid och sover i sin babysitter, hon har börjat dra i saker så hennes lilla snuttefilt ligger över kinden. Junis Milly Märta Wennstam har fått sin pappas grop i hakan och är så fin att mitt hjärta gör ont. Hon har tio fingar, tio tår och när hon ler så försvinner alla mina bekymmer. Hon är bevis på det stora, ett bevis på att vi människor inte alltid räcker till. Jag hoppas att jag tror mer om Gud nästa gång livet svajar men jag vet också att livet kan göra så ont att man bara har ett senapskorn av tro kvar. Det räcker. Hela vägen.
.
Ha en fin dag hörrni och håll livet kärt. Kramelikram! /Mickan

5 kommentarer:

Isabel sa...

Tack för att ni delar detta. Mina tårar föll på tangentbordet medan jag läste. Otroligt vackert. Tackar Gud för mirakel och att jag får leva ett fantastiskt liv.

Gud välsigne er alla tre. Ni står under den Högstes beskydd.

KRAM

Isa

Sternegård sa...

Så vackert skrivet. Verkligen berörande.

Charlotte sa...

Ja, tårar här med. Jag blir så glad varje gång jag ser Junis, ett bevis på Guds kärlek och omsorg, även om det var en lång och smärtsam väg att gå. Men visst blir man lite extra tacksam också.

Du har gåvan att skriva, det har du!

Ulanders önskar en trevlig första advent! KRAM

Anonym sa...

Tack hörrni. Värmande ord! /Mickan

Anonym sa...

Jag är så innerligt glad för er skull/En annan Mickan