Jag har nog en släng av det där. Alltså komplimangomani, jag är alltså... jag ska inte säga beroende av, men jag är väldigt påverkad av komplimanger. Bekräftelse på att jag inte kämpar i onödan? Onsdag, mitt i veckan, kallt, mörkt, trött och för långt kvar till helgen - och så dyker den upp, som ljuset i tunneln, som ängeln från himlen och som adventsstjärnan i natten - komplimangen! Komplimangen som säger att eleverna gillar mig. Fett! Då blir kylan lite mindre bitande, mörkret lite mindre tätslutande, tröttheten och segheten lite mindre sömnig.
.
Jag släppte en av klasserna lite för tidigt idag, jag var trött och fumlig, jag kanske inte var övertrevlig mot killen som inte gjort provet, jag pratade nog lite i onödan bakom ryggen på en kollega, jag rättade för få uppgifter, jag fikade för många kakor - men eleverna gillar mig!!!
.
I helgen kommer lillebror Fredrik på besök - ser fram emot mycket!
..
Kramar till alla tusentals, ja för att inte säga miljontals läsare (synd att vi har räknare på sidan så att ni ser att jag ljuger...)
../Mickan
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar