Morsornas dag igår och jag är så innerligt tacksam över att få vara mamma till vår lilla världsmedborgare Junis. Ren och skär nåd vill jag lova och jag minns det som igår när läkaren tittade på oss och sa att det där enda embryot (minimänniskan) som överlevde provrörsbefruktningen var det "toppklass" på. På onsdag fyller hon 9 månader, hon är så söt att socker framstår som surt, det är en försiktig tjej (än så länge) som inte tar sig många centimetrar från sin ömma moder, hon är oftast väldans glad, älskar mat, väger dryga 9 kilogram och är ungefär 72 cm kort, är besatt av kissen Musse, har två små tänder och busar gärna på eget initiativ med sin pappa.
Jag kan dock inte sticka under stolen med att jag längtar tills hon vågar lite mer. Jag måste vara hos henne precis hela tiden och då helst leka med henne eller bara sitta och titta och vara nära. Skulle jag försöka på mig några egna hyss som att läsa en bok, tidning eller betala en räkning på internet så protesterar hon tydligt genom att ta boken ifrån mig, klättra efter datorn och börja gråta. Hon är envis som en gammel get också och ger sig inte.
I helgen visade hon upp en tydlig talang inom området paketöppning, det blir en bra kvinna av Junis en dag.
Hon sover en sväng, därför hinner jag blogga. Oftast sover hon inte, därför är bloggen lite sorgligt trött.
/El Micko
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar