Borttappat!

Jag var sisådär tolv år sist det begav sig. Sjukvårdsupplysningen visste inte om det var den vintriga kräkissjukan eller matförgiftning eftersom vi insjuknade samtidigt. Mig spelar det ingen roll vad de kallar det, det är dödens sjuka. Dödens dödssjukaste sjuksjuka. Man blir så ynklig när man har sjukan, matt och sölig och börjar undra om inte man ska börja gå mot det där berömda ljuset eller om det är nu man ska få bruk av lite landstingsstålar och åka gratis tjutbil till sjukan.

.

I mitt yraste sjuktillstånd undrade jag vart fjärrkontrollen till Junis låg för jag tänkte sätta henne på paus. Inte ska hon behöva ligga och undra vad henne arma moder gör med ansiktet i toalettstolen där modern normalt brukar stoppa rumpan. Jag orkade bara sjunga hälften så många sånger för henne (dvs. bara 418 styckna) och inte brydde jag mig om att hålla tonen. Till slut blev hon så uttråkad att hon lärde sig att sitta utan stöd i flera minuter. Den där pausknappen var det ja...

.

Idag är det lite bättre. Har pillat i mig en bit hönökaka, några bitar Gott & blandat och druckit två liter päronsaft. Under dödssjukan har jag även tappat bort alla mina 1,5 kvarvarande gravidkilon men känner jag mig själv rätt så hittar jag dem nog snart igen. De brukar ligga och skräpa i någon överfull godispåse en fredagkväll.

.

/Mickan