Barnen i Uganda får nya kanlyer!

Jag har varit så grymt positiv och ostressad... fram tills igår eftermiddag. Fick en rejäl dipp som varade mellan 15:45-17:00. Allt började med att Erik skickade ett sms där det stod att han tyckte synd om mig som varit "inregnad" hela dagen och det ordet slog visst på fel strängar för ååå vad det plötsligt var synd om mig som varit inregnad hela dagen (hade inte tänkt så mycket på det förrän sms:et kom iofs....)

Hursomhelt. I förrgår gjorde Erik en utrensning i sin garderob och sorterade sina gamla kläder i ge-bort eller släng-högar. Ge-bort-högen vek jag fint i påsar och ställde undan så vi kunde ta dem till second hand. I slängpåsarna knödde vi ner fulgrejer samt en necessär full med oanvända kanyler (från behandlingarna) som av någon anledning hamnat i Eriks garderob....

.

Så igår bad jag Erik åka till tippen innan han kom hem för att slänga de där påsararna med fula, söndriga, nedsvettade kläder. Erik kom hem. Men Erik kom hem lite för snabbt och jag började ana oråd. Inte hade han åkt till tippen inte utan stannat vid en UFF-container för att slänga påsarna.

.

Här någonstans brast det för mig och jag lade till med en rejäl ful-gråååååt.

- Ska du ge bort svettiga, håliga gamla t-shirts till barnen i Vitryssland???

- Jasså, var inte det kläderna vi skulle ge bort i de påsarna??!

- Buhuuuuuuuu! (Ordentligt med ugly cry här kan jag lova, huu)

.

Det tog en minut eller två tills jag fick ännu mer panik och jag insåg att kanyl-necessären låg instucken bland kläderna.

- Buuuhuuuuu. Du har skickat iväg kanyler till barnen i Uganda!!! Buhuuuuuu.

.

Stackars Erik åkte och fiskade upp klädpåsarna och fick fjäska för mig en timme innan jag kunde le igen. Pizza och smågodis gjorde susen (måste kännas skönt för honom ändå när han bara behöver locka med mat numera för att göra mig glad... )

.

Idag känner jag mig mer stabil. Som en klippa. :-) Kram på er! /Mickan