Näej nu får det räcka. Jag har försökt. Och försökt. Och kämpat. Jag lovar, jag har jobbat hårt för att vara positiv men hallå säger jag i sann ungdomlig anda. Hallå var skall detta sluta? Det är snön jag pratar om, och om kylan. Erik och jag försöker ses lite grann eftersom vi är vigda till ett äktenskap och njuter mycket av varandras sällskap. Men icke då. Vår gemensamma tid som inte består av matlagning, handling, byta blöjor eller annat viktigt innefattar numera enbart SKOTTNING. Här skottas högt, lågt och över allt. Här skottas över, under, genom och på. Här skottas ständigt, ofta och jämt.
.
Sen har vi kylan. Burr. Klart att jag klarar mig för jag är en vuxen kvinna med tillhörande speck under skinnet men mitt arma barn vet ni, hon fryser ju halvt ihjäl för hennes speck är än så länge dekoration. Vi får alltså umgås inomhus och klättra på väggarna. Problemet är bara att vi inte har några sånna där klätterfästen på våra väggar så det blir så fult när man slänger och hänger i tavlorna.
..
Om man inte vill vara hemma får man åka iväg och trängas med arga pensionärer på köpcentret. Då börjar jag såklart undra varför alla pensionärer samt deras fullvuxna, förkylda barn i 50-årsåldern och deras skolkande barnbarn på 17 vårar måste hänga där precis innan jul. Vi föräldrarlediga behöver ju ha massor av plats med våra barnvagnar och tillbehör. De har andra har haft ett helt år på sig att fixa sina Monopol-spel och Lindextröjor de ska lägga under granen och skulle nu kunna sitta hemma framför dvd-brasan och knäcka nötter.
.
Dags att plocka fram en hederlig gammal Atlas och kolla på det där med väderzoner, fundera över om jag verkligen måste leva i en demokrati och om alla jag möter på gatan måste vara blålila i ansiktet av köld och blekhet och hålögda av D-vitaminbrist.
.
/Mickan
Ps. Om någon har en rejäl dos med snökärlek med tillhörande kanyl så tages den tacksamt emot. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar