Den 18:e mars får vi komma på ultraljud igen. Det känns lika avlägset som barmark just nu men det är bara att bita i. Fram tills dess nojjar jag lite och tror att dretongen (som numera kallas Bernadotte) har avlidit och slutat växa, jag är rädd för missed abortion och jag är rädd för allt som kan hända som sällan händer som typ missfall på grund av en urinvägsinfektion som inte upptäckts.
.
I natt fick jag missfall i drömmen men vaknade lättad kl. 06:00 och var superhungrig på knäckebröd med ost men samtidigt illamående. Jag vill bli fet så jag slipper oroa mig för att det verkligen finns någon filur där inne men mat smakar fortfarande inge vidare så vågen står still. Och när jag väl blir fet kommer man väl noja sig över en rad andra företeelser...
.
Vi har ett skönt lov ska ni veta. Igår besökte vi Åmål, idag far vi till tippen, åker och handlar lite och somnar antagligen innan klockslaget 21.
./Fru W
2 kommentarer:
Åhhh Mickan! Jag vet precis hur du känner dig. Oron är någonting du får lära dig att leva med, I'm afraid. Den slutar inte heller när knodden kommer ut. Då oroar man sig för att h*n ska bli sjuk, göra illa sig etc. Det är väl en del av att vara mamma I guess. Ta hand om er! Glöm inte att äta fiskolja så att ungen blir smart :) Krajm Krajm
Fina Mickan, allt kommer att bli bra och du är fullt normal (när det gäller detta, inte på alla andra områden är jag rädd...)
Love you! E
Skicka en kommentar