Det är modernt att armbåga sig fram. Sorgligt men sant - annars tar någon annan din plats. Ödmjukhet och tillförsikt står inte högt i kurs. När chefen först ringde och erbjöd mig att jobba kvar var det som vikarie ytterligare ett halvår, efter det skulle jag ha behövt söka tjänsten igen. Och så skulle jag ha behövt hålla på med nervositet och oro inför varje termin för att kanske stå utan jobb en dag. Smidigt för en arbetsgivare som lätt kunde peta undan mig om denne kände för det.
.
Att ta till facket är inget man vill. Det skulle kännas skönast om min chef på en gång såg min potential, såg min vilja att göra en helhjärtad insats på skolan och inte bara tänkte ekonomi eller pappersarbete. Det krävdes ett samtal med en facklig kollega som bedyrade för bossen att hon i stort sett var *** om hon inte tog mig.... och vips så fick jag ett nytt samtal från rektorn, denna gång med erbjudande om fast tjänst. Helt plötsligt. Efter en vass armbåge som visade att jag inte ville bli utbytt eller utnyttjad.
..
Det är inget fel med att räcka upp handen högt eller rent utav ropa ut i en samling om man har svar på en fråga eller kan bidra med något. Det ska man vara stolt över! Men det som är tråkigt är att behöva vara på sin vakt mot fula metoder och smusslande. Att inte kunna ta för givet att folk vill göra det lilla extra för en, när man själv sliter häcken av sig. Den gyllene regeln är oförtjänt omodern. Fler ödmjuka förebilder efterlyses!
.
Erik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar