Det känns som att själen dränks i oljud och missär. Hjärtat liksom kramas ihop och jag får svårt att andas. För att inte ramla klamrar jag mig fast i omgivningens omtanke och kärlek, allt för att orka. Anledningen till min olycka heter PIM och det kan ni läsa om här. De största problemen med PIM är att det är skittråkigt, obligatoriskt och att examinationerna uppfyller fel syfte. Jag är inne på det 3:e och sista steget i utbildningen men jag undrar om mitt hjärta har blivit för grått och om mina tårar frusit till sorbet för inspiration upplevs som ett svunnet begrepp.
..
Nej, hellre vill jag ha novemberlov.
..
/Mickan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar